Manifestet i sin helhet

december 4, 2006, 12:03 f m
Postat i: Uncategorized

Vi när en oro att kulturens mångfald kommer begränsas eller på sikt försvinna helt om all kultur alltid i alla lägen ska tvingas bära sina egna kostnader. Vi vänder oss emot en utveckling där allting ska definieras efter hur mycket pengar det drar in. Kultur borde få vara en fredad zon. Det har vi råd med. Kultur är för viktigt för att helt överlämnas åt marknadens villkor. Kulturen har sina egna villkor. Vilket pris sätter man på tröst, igenkänning, tolerans och självspegling?
Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag, när landets största kulturella flaggskepp (åtminstone i sina egna ögon) likställer författares rättmätiga projektansökningar med”tiggarbrev” och målar i föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat.
Det andliga klimatet i Sverige är under all kritik. Vi är på väg att roa oss till döds. Det är minsta motståndets lag som gäller. I sådana tider är det viktigare än någonsin att slå vakt om den kulturella välfärden. Vi vill värna om den kulturella mångfalden. Vi vill kunna välja själva mellan tiotusen olika former av kultur och inte bara vara hänvisade till den sorten som generar pengar.

Med den nya regeringen vid rodret oroas vi över att det endast kommer bli den bärande kulturen som kommer att ha existensberättigande. Och vad är bärande litteratur? Är alla böcker som inte tjänar ihop till sina egna kostnader inte lika mycket värda? Är det dit vi vill?

Vi kommer få en ny form av selektionsjury (det är också populärt just nu) som sållar ut all icke bärande kultur, all barnteater, alla böcker som inte handlar om mord, småbarn eller balla caffè lattesörplande södermalmsmorsor, all konst, all poesi, alla långa kärleksromaner, alla samhällskritik, all fri teater, alla mindre rockklubbar, alla ungdomsarrangemang. Men all god kultur kommer alltid underifrån. Men för att få chansen att gro krävs möjligheter, och pengar.
Kultur är också allt det man inte visste att man behövde. Kultur är att bli totalt överrumplad av känslor man inte visste att man hade inom sig. Vi har råd att låta kulturen få kosta.
Manifestet finns som ett svar på en oro över att pengarna styr allting i den här världen, att det på allvar diskuteras att ta betalt för att låna böcker. Risken är uppenbar att all kultur som inte bär sig själv, som poesi, fri teater, ungdomsarrangemang, konst, de flesta romaner, bibliotek, mindre rocklubbar, festivaler,och mycket mer på sikt försvinner. Detta är fakta. Allt detta är hotat i grunden. Manifestet skrevs för att försöka hindra en sån utveckling eftersom Sverige 2006 mer än någonsin behöver en kraftansamling mot förytligandet av samhället och kulturen.
Detta är inte ett upprop i finkulturens namn. Manifestets författare, om någon, är en garant för det. Vi gör ingen uppdelning i fin och fulkultur. För oss finns bara kultur.
Allt har sin rättmätiga plats på det kulturella smörgåsbordet.
Det är kulturen i alla dessa former som tröstar oss, som definierar oss som människor, som låter oss växa och låter oss få vara ömkliga. Vi vill ha allt det. Det får kosta. Vi väljer att låta det kosta. Det är hotat nu. Därför finns manifestet.

Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. Kultur är allt från Marcel Proust, via tysk industri goth, till Stephen King. Och allt där emellan, innan och efter det. Vi vill ha allt det. Vi vill ha ett kulturellt smörgåsbord med massor av att välja emellan.

Mångfald är ett annat ord för kultur. Vi vill inte att det andliga livet ska begränsa sig till sånt som säljer, som bär sig själv. Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas.
Översatt till människor blir synen på tärande och icke tärande, existensberättigande eller inte, väldigt obehaglig. En människa som inte bär sig själv, låter vi henne ligga?

När SVT för en tid sedan ville “föryngra” sina kanaler fick de ta emot den största mängden protestbrev någonsin av just ungdomar som inte ville bli behandlade som sämre vetande männsikor, som inte vill ha fler dokusåpor till priset av att dokumentärer och nyheter försvinner.

Det är bra. Det ger hopp. Det är makten, inte folket, som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.
Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. Det är den icke-bärande kulturen (tidigare benämd den alternativa) som kan förändra folks tankar, stärka hjärtats skydd, skänka tröst och lindring.

All den så kallat alternativa kulturen, den som lever och frodas ute i landet, utanför tullarna räddar liv. Låt den få göra det. Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Låt kulturen få bli ett av få fredade zoner. Vi behöver en sådan fredad zon. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill. Vi sträcker ut en hand. Ni är alla välkomna in. Vi slår vakt om den kulturella välfärden.

Like this:

Bli först att gilla denna post.

62 kommentarer

62 kommentarer än så länge
Lämna en kommentar

Lite funderingar kring den här hemsidan. Under “vanliga missförstånd” står det en hänvisning till Idol och att det vore trevligt att få möjligheten att välja en dokumentär istället. Är det inte dags att vi börjar se det här (hela debatten) från ett annat håll? Eftersom det har varit så mycket diskussion om att vi som står bakom manifestet endast skulle förspråka ickebärande kultur, är det inte dags att se det från andra hållet? Vad skulle ni, alla, tycka om det endast fanns dokumentärer att välja mellan? Eller sjuttonstrofiga dikter om gräs? Visst, det kan finnas de som är intresserade av detta. Men det är ytterst tveksamt att de är intresserade av endast detta! Och det blir inte så mycket till ett val då. Lika lite som vi enbart vill ha Idol, lika lite vill vi enbart ha den litteratur vi själva för tillfället läser.

I övrigt, för att vara en hemsida kopplat till Kulturmanifestet, förekommer Birros namn förvånandevis frekvent. Inget illa menat Birro, men om manifestet ska kunna stå på egna ben, kanske det är lite olyckligt att det står “Marcus Birros Manifest” på första sidan… Vi är många som står bakom det, vissterligen initierat av Birro, men för att han (och alla andra) ska kunna ventilera sina åsikter, vore det kanske lämpligt att det just blir ett “kulturmanifest” och inte Birros manifest. Ett personligt manifest öppnar upp för fler provocerande missförstånd…

Kommentar av Connie J december 4, 2006 @ 12:53 e m

Hej Connie,
mycket bra funderingar och frågor.
Du säger att vi ska se det från det andra hållet och det är det manifestet gör. Att ha en möjlighet att välja betyder att det finns två alternativ. Idol ELLER en dokumentär. Man tar inte bort något alternativ ur leken utan behåller båda, eller alla tre, sju, åttio, val som kan och helst ska finnas.

Birros namn återkommer frekvent men det är väl relativt naturligt när det var han som initierade det. Men det är värt att tänka på det du säger om texten på högersidan “Marcus Birros Manifest”.

Kommentar av Marcus Axelsson december 4, 2006 @ 1:02 e m

Jag vet att det är det manifestet står för, och det är precis det jag menar. Tanken jag hade var bara att man kanske ska föra ut det ur en annan vinkel. De som ifrågasätter rimligheten att vi inte enbart vill ha Idol, kanske ska få frågan vad de skulle tycka om vi tvingade på dem enbart dokumentärer.

Kommentar av Connie J december 4, 2006 @ 3:10 e m

Det är väl kanske en idé att ställa den frågan i en diskussion istället för att avhandla den på hemsidan. Hemsidan är bara till för att göra klart exakt vad manifestet står för, den är inte till för retorik gentemot de som är emot eller för. Bara ett försök att rada upp så mycket som möjligt och ge svar på så många missförstånd som möjligt.
Jag har lagt till en del text på idol- och deckarfrågorna för att ytterligare förklara vår ställning i de frågorna.
Men det är en intressant fråga som skulle vara intressant att få ett svar på från de som opponerar sig mot manifestet.
Retoriken kan sparas till diskussionerna inte till en monolog på en informativ sida.
Så tycker jag. Ni andra?

Kommentar av Marcus Axelsson december 4, 2006 @ 3:17 e m

“Vad skulle ni, alla, tycka om det endast fanns dokumentärer att välja mellan?”

Jag skulle förmodligen skjuta mig omgående.
Alltså, jag avgudar dokumentärer. Men om jag tvingades att bara se informativa reportage om Berlin nittionhundrafläkisär så hade jag fått hjärnblödning. Ibland vill jag helt enkelt se en människa slänga ur sig en pinsam amerikansk kommentar, och sedan slå någon på käften.

Jo, så är det visst. Och ibland vill jag se stollarna i (slumpvis vald dokusåpa) bete sig på ett absolut lustigt vis. Och ibland behöver jag få se Cityakuten, eller kanske ett avsnitt av CSI.

Men om jag bara måste se det ena eller det andra, då pallar jag inte. Då sväljer jag hellre krossat glas, ärligt talat.

En kväll med bingolotto kan vara skitmysig.

48 timmars repriser av bingotlotto är värre än kinesisk vattentortyr.

Kommentar av Purgatid december 4, 2006 @ 6:11 e m

On a side note;

Birros namn står faktiskt väldigt mycket över hela stället. Alltså, han startade ju Manifestet, och han skall ha props för det, absolut!

Men om det nämns för ofta så ser det mer ut som en Birro-sekt i stället för ett Manifest. Och jag är lite tveksam till om “the absolut church of Birro” skulle få lika god respons som Manifestet i sig skulle få. Men kanske behöver vi döpa Manifestet. För det finns ju en herrans massa Manifest löpande kring världen.

Specifieras det lite mer så kanske det blir lättare att minnas. Annars kanske någon tror att vi pratar om det kommunistiska manifestet eller något annat som någon annan snickrat ihop.

Kommentar av Purgatid december 4, 2006 @ 6:15 e m

Nu såg jag att det redan var ändrat.

JAG SADE INGET! INGENTING ALLS!

*springer sin väg*

Kommentar av Purgatid december 4, 2006 @ 6:17 e m

“the absolut church of birro” har definitivt en begränsad räckvidd…men som du märkte var jag och axelsson, ännu en gång, före dig…ler…

Jag såg mycket på bingolotto
ensam
när jag var runt tjugusju nånting
utan lott
bakfull och jävlig
jag andades länge under själva bingospelet
och tittade när folk vann lådor
manifestet är en famn för alla

Kommentar av Marcus Birro december 4, 2006 @ 6:46 e m

Jag är helt överens med Purgatid; Manifestet måste kunna stå på egna ben och inte bli alltför sammankopplat med personen Marcus Birro. Det är ingen direspect till Birro utan en tydlig uppdelning mellan Sak och Person.

Kommentar av MJ december 5, 2006 @ 8:38 f m

Hej
skrev just under manifestet.
Kom att tänka på en krönika som jag skrev 2001 för Göteborgs-Posten, och som jag läst många gånger sen dess..
Håll till godo:

Om folk nu skall hålla på, varför kan dom inte bara hålla på.
Med den lilla djävla kulturen.
Nu pratar jag inte om den stora kulturen.
Den stora kulturen !
Den tänker jag inte prata om. Den har vi pratat om en gång för alla. Den är bra. Den är snygg. Den sitter som gjuten. Den kostar, den kostar, men den betalar sig, den betalar sig.
Men den lilla, lilla, djävla kulturen den betalar sig inte, nej, den bara kostar och kostar.
Suger ut oss allihop.
Suger ut varenda stadsdelsnämnd.
Det lilla, lilla, djävla, djävla biblioteket vid det lilla, djävla fula torget.
Bort med det bara. Jag orkar inte se det längre.
Alla dessa djävla bibliotek som ligger i alla dessa djävla städer i detta lilla djävla landet.
Det är inte bara bibliotek, det är Folkets hus också.
Alla dessa djävla Folkets hus.
Alla dessa djävla folk överallt.
Alla djävla möten.
Alla djävla föreningar.
Alla djävla amatörer som springer omkring.
Alla dessa djävla amatörer som bara suger ut oss.
Visst, ni får gärna vara i Folkets hus, det går bra, men det kostar, det kostar. Kan ni inte betala får ni mötas någon annanstans.
Sjunga någonannastans.
Tälja gubbar någonannanstans.
Måla era djävla tavlor någonannanstans.
Alla dessa djävla tavlor som hänger överallt. Jag orkar inte, jag orkar inte.
Och överallt alla dessa djävla ungdomar som inte vet vart dom skall ta vägen.
Jamen, stå inte här i allefall. I denna stadsdelsnämnden i allefall. Stå inte här och häng. Va inte så djävla uppkäftiga, så djävla spydiga, så djävla omogna.
Ni har ju förfaan inget språk ungdomar!
Kan ni inte uttrycka er ?
Det kan ni ju, uttrycka er, det ser man ju, överallt. Hur ni uttrycker er. På ert sätt. Ert djävla sätt. Var som helst, kladdar ner väggar, sprayar, håller på och skriver till varandra. Kan ni inte ta och göra det någonannanstans ? På något annat sätt ? Det kostar förstår ni, det kostar att städa, hålla ordning på kvällarna där ni står och hänger. Det kostar att ta hand om er sen när ni blir ännu större och starkare, rånar banker och slår ner varandra.
Det kommer verkligen att kosta.
Men då sitter nämligen inte jag här längre. Då är det andra som får ta över. När ni blir vilsna, rädda och tappat livslusten då är jag pensionär. Fri.
Fattar ni ?
Eller fattar ni ingenting eller ?
Vad lär ni er i skolan egentligen ?
Den djävla skolan förresten.
Som bara kostar och kostar.
Vad betalar den tillbaka, ingenting.
Ingenting.
En massa ovårdade, djävla ungdomar som håller på !
Det är ju inte klokt.
Lägg ner skolan.
Lägg ner hela djävla skolan.
Det är ändå ingen som vill gå där.
Det börjar redan tidigare förresten, i förskoleåldern.
Den djävla lilla förskoleåldern.
Vad betalar den tillbaka, den djävla åldern.
Inte ett skit !
Lägg ner !
Nu vet jag, vad vi skall göra, vi lägger ner den lilla djävla kultursamordnaren, så kanske alltihop självdör.
Dör ut.
Så kanske alltihop bara dör.
Ja, det är billigt !
Det kostar ingenting.
Tjofaddelittan lambo !
Nu har jag tagit ett djävla bra beslut. Hur djävla bra vet jag inte, om djävla bra vet jag inte, men ett beslut har jag tagit.
Och det var innidjävulen bra att jag tog det beslutet.
För jag sitter i stadsdelsnämnden jag.
Tjofaddelittan lambo !
Ni tycker att jag svär för mycket.
Då skulle ni höra dom andra stadsdelsnämnderna.
Dom vågar knappt öppna käften.
De ger jag inte mycket för.
Fega, djävla stadsdelsnämnder.
Nä, vi i våran stadsdelsnämnd bestämde det nu sist att nu ger vi den lilla djävla kulturen vad den tål. Vill folk hålla på kan dom ju göra det ändå.
Kladda.
Tälja.
Uttrycka sig.
Kom inte hit med era djävla skulpturer bara.
Era ljusstakar som ni har täljit.
Era historier.
Era barn eller era liv.
Jag sitter kanske bara nått år till och då kan ni väl för i helvete unna mig några rejäla beslut.
Era djävla människor.

Lina Ekdahl

Kommentar av lina ekdahl december 5, 2006 @ 11:06 f m

Så ini-h-vete bra, Lina Ekdahl!
Får jag låna texten?
jag vill också skriva på manifestet!
Men jag bor i Stockholm och där finns inte ngn avis som har m-festet! Är inte det typiskt så säg?
Tror jag ska säga upp min pren. på DN…
Ilona

Kommentar av Ilona L december 5, 2006 @ 9:42 e m

Jag kom på en sak, varför kultur måste stödjas av staten. Vi säger att jag läser tio böcker under en period. Vi kan säga att åtta böcker är ren underhållning och bara för att slappna av och drömma mig bort från verkligheten – jag kommer glömma dem efteråt, de är bara tidsfördriv. Inget fel i det, jag behöver det här, men dock bara tidsfördriv. De andra två böckerna är sådana som är lite jobbiga, men som utvecklar mig som människa, som hjälper mig och som GER på riktigt. De tar lite längre tid att läsa, de kräver eftertanke. De är de som jag kommer komma ihåg – de är de som lämnar något efter sig OCH de säljer såklart sämre.

Vi behöver både den lite mer lättsmälta kulturen OCH den, låt oss kalla den, den lite mer hårdsmälta. Jag tror man kan applicera detta på teveprogram, konserter, teater mm.

Självklart är det lättare för människan att konsumera den lättsmälta, människan är ju i grunden lat och bekväm, detta betyder dock inte att hon inte behöver den hårdsmälta. Dock måste ju den hårdsmälta få finnas, annars finns det ju ingen möjlighet för människan ATT konsumera den.

Människan behöver både hårt och mjukt.

Kommentar av Mangobruden december 5, 2006 @ 10:08 e m

Ilona, du kan skriva på Manifestet här:
http://www.namninsamling.com/site/get.asp?kulturmanifestet

Kommentar av Marcus Axelsson december 5, 2006 @ 11:03 e m

Lina Ekdahl, din krönika är guld! Har hört dig läsa den och den satt sig direkt.

Kommentar av Sandra december 6, 2006 @ 1:48 e m

Om inte annat så behöver stödet finnas där för folkbildningens skull. Kanske är det på tiden att vi lägger hela 10 spänn i månaden på litteraturkostnaden, i stället för de (nästan) 2 kronor vi lägger just nu.

Kommentar av Purgatid december 6, 2006 @ 2:54 e m

Manifestet är sannolikt en möjlighet för Birros att göra sig synlig. Min uppfattning är tyvärr att den är för pratig, svävande,inexakt och allmänt hållen och det är svårt att se vilka konkreta krav som ställs. Det är däremot inte svårt att hålla med om att media levererar en massa strunt.( vilket är en annan fråga) Men hur kopplingen därifrån ser ut till bidrag, och hur bidrag sedan är kopplat till kvalitet är obegripligt i manifestets skrivning.Det finns heller ingen kvalietsanalysanalys av bidragsmångmångfalden annat än som en kvalitet i sig, vilket då återstår att bevisa.

Däremot är det uppenbart att manifestet talar för en mångfald som utan bidrag i olika former inte skulle finnas. Den omvända frågan är naturligtvis i vilken utsträckning ett övermått av bidragskultur bidrar till att försvåra för seriöst arbetande konstnärer utanför bidragssystemen. Man kanske drar uppmärksamhet, tid och pengar till strunt?
En annan central fråga är hur man i en bidragskultur skall kunna försäkra sig om att inte smakdomarskrået som fördelar bidragen politiseras med tanke på att den redan är det.
Kan det möjligen vara så att fri konst – verkligt fri konst – också är fri från bidrag? Kan det i verkligheten se ut så¨att det bidragskulturen etablerat är en liten elit av bidragstagare som tar emot lejonparten av alla de värdefulla bidragen?
Manifestet diskuterar inte alls om bidragskulturen ger en helt osannolikt mängd försumbara konstnärliga försök. Inga som helst frågor ställs om en mångfald byggd på bidrag i själva verket kan vara kontraproduktivt om vi eftersträvar kvalitet. Den utstrålar också misstron att geniet inte skulle kunna göra sig synligt och etableras av egen kraft
.Men att tro på mångfaldens nödvändighet som den mylla där de unika och finaste plantan också kan dyka upp är inte samma sak som att en sådan mångfald behöver bidrag. Kanske tvärt om dvs att den kamp som fordras utanför bidragskulturen ger om man vill fortsätta bilden – mindre ogräs i myllan. Som konstnär får man inte vara för lat för denna kamp.
Ingenting alls hindrar vem som helst att när som helst som hobby ägna sig åt kulturella aktiviteter. Hobbyverksamhet kan, om samhället har viktigare behov att taga hand om, finansieras av envar. En övertro på bidragens möjlighet att öka ett seriöst kulturutbud, kan också innebära att osannolikt mycket pengar spenderas på personer som kanske i stället borde ägna sig åt någon annan verksamhet t.ex. fylla tomrum i samhällets bristsektorer när det gäller kompetent och engagerat folk.

Det tristast med manifestet är de politiska slängarna mot den nya regeringen långt innan den ens formulerat en övergripande kulturpolitik. Det t.ex.SVT gör i dag är tillsvidare på en socialdemokratisk plattform där “fri” televison bara är skitprat. Ingen vet ännu vilka förändringar som kan komma. Men eftersom manifestet i sin skrivning redan tagit politisk generell ställning mot något författarna vet lika litet om som alla andra så blir det med de onödiga påhoppen ett politiskt vänsterdokument.
Det är synd därför att en av manifestets teser är att vi har gått in i en kulturskymning. Där finns sannolikt en bred majoritet av samstämmig uppfattning i samhället. Det måste finnas bättre och mer genomarbetade ideer om hur vi skall komma ur den.Decennier av bidrag har uppenbarligen inte hindrat vår väg mot kulturskymningen.I värsa fall är kanske bidragskulturen själva roten till skymningen?

Jag har skrivit detta som bildkonstnär och vet naturligtvis alldeles för lite om hur poeter har det, men har antagit att det inte skiljer sig så mycket när vi talar bidragskulturen.

Kommentar av jack grafström december 6, 2006 @ 4:39 e m

Att diskutera hur bidragen skall användas eller vem som ska få dem är inte Manifestets sak.
Det är inte ett politiskt färgat dokument och inte enbart vänsterblocket kan ställa sig bakom det. Det är nu många människor som stödjer manifestet och de är inte alla vänsterorienterade.
Hade manifestet skrivits under den förra regeringen hade fortfarande frågan varit den samma med samma oro över enbart bärande kulturs existensberättigande. Om något så är det väl ofärgat och när en enda stor oro inför att politiska makter (oavsett om de är åt höger eller vänster) ska förhindra att kulturbilden breddas i Sverige.
Var ser du ett enda påhopp på höger- eller vänsterblocken i manifestet?
Manifestet opponerar sig bland annat mot att bidragen kan komma att tas bort och att opponera sig när det redan hänt är meningslöst. Det är innan det händer man kan göra någonting åt det.
Och det finns inte heller någon övertro på bidragen men de är en viktig del i ett så brett kulturutbud som möjligt. Om man ska värna om mer än den stora bilden är alla små delar lika viktiga. De personligt finansierade projekten lika mycket som de kommersiellt sponsrade och statligt grundade.

Alla politiska åtgärder och politiska diskussioner finns en möjlighet att hänge sig åt här. Vilken väg bör Sverige gå? Vilka åtgärder behövs?
Manifestet är ett utropstecken, diskussionen är ett frågetecken.

Och varför är det tvunget en möjlighet för Birro att synas? Skulle det inte kunna vara så att han lika mycket som jag eller någon annan av de nu 460 som skrivit under manifestet, värnar om den kulturella bredden i landet?

Jag har skrivit detta som musiker och jag skulle kunna tro att alla konstyttringar finns representerade bland de som skrivit på.

Kommentar av Marcus Axelsson december 6, 2006 @ 5:35 e m

Beate Sydhoff skriver i dag 7 dec i Svd att samhället har ett ansvar för de hela 100 varje år nyutexaminerade konstnärerna och deras etablering – hon skriver “kulturministern” och inte samhället. Å ena sidan kan man anse att den nya regeringen därmed måste städa efter den gamla. Å andra sidan så är verkligeheten att – för många konstnärer utbildas i förhållande till den arbetsmarknad som finns för bildkonsten.

AMS räknade för några år sedan fram en uppskatttning av upp till över 12 000 aktiva bildkonstnärer – varav tusentals registrerade på arbetsförmedlingen för att få något jobb. I dag kanske man reducerat uppskattningen till 9 000 eftersom flera av dem som själva anser sig som konstnärer i själva verket nog kan anses ha andra yrken eller vara amatörer. ( KRO har cirka 3000 medlemmar) På ett sätt är antalet ointressant om vi bara konstaterar att det är alldeles för många för att varesig marknad eller samhälle skall kunna ge en rimlig försörjning med bildkonstnärsarbete.

Men jag är ändå beredd att kasta in handduken och hålla med om att nyexaminerade konstnärer måste ges en chans, (i varje fall till dess antalet examina är bättre anpassade till vad vårt lilla land kan svälja av önskemål om att på andra medborgares bekostnad, få ägna sig åt kreativ verksamhet efter fritt val)

Sydhoff talar om “mellanstationer”där samhället stöttar med typ välutrustade kollektivverkstäder, studieresor osv men nämner inte det kanske mest uppenbara – inköp av verk de producerar. Huvudproblemet är tyvärr inte att taga hand om hundra nya ungdomar per år. Det skulle sannolikt inte vara så svårt. Huvudproblemet är att etableringsrätten till den fria kreativa markanden lockar även dem som inte går igenom konsthögskolor. Så måste det också få vara. Eftersom många av världens och Sveriges framgångsrika bildkonstnärer inom olika tekniker tagit sig fram på andra vägar och är lika lite examinerade som poeter som inte gått igenom något slags poethögskola (som ju inte finns) – eller musiker som inte gått igenom musikhögskola, så har många som av olika orsaker saknar förmåga eller framgång eller tur också lockats in på en ekonomiskt hopplös väg.
Mångfalden finns redan i överflöd. Frågan är vad vi skall göra med den utom att acceptera och låta människor göra sina fria val oavsett om det är orealistiska drömmar eller lovande möjlligheter. Kanske den sanna follkbildande kulturen i förlängningen och framtiden innebär att vi alla i samhället i någon form är konstnärer och utbildas inom skolans ram lika självklart som bullslöjd.
Den som jag uppfattar som onödiga politiska slängen i manifestet är framför allt meningen ” med den nya regeringen vid makten oroas vi” osv. Jag ser det som en senkommen oro. Problemen har funnits i årtionden utan att någon tidigare regering hittat någon lösning annat än att för sitt samvetsdövande fördela lite små bidrag hit eller dit.
Sen är det svårt att förstå vad i manifestet som menas med den “bärande” kulturen. Om bidragen bara skulle gå dit är den i varje fall inte självbärande. Är det möjligen kultur som sökt och funnit sin förankring hos samtidsmänniskorna eller är det den kultur som etablisemangets klubb av likasinnade smeker varandra med oavsett vad en kulturminister hittar på?

Kommentar av jack grafström december 7, 2006 @ 10:05 f m

Manifestet uppmärksammar bara faran i att mångfalden av skapade verk minskar. Lösningen på detta kan vara vilken som helst. Bidragen har blivit en het diskussion för att det är en redan integrerad lösning, som samhället haft ganska länge. Men om en annan lösning finns, vilken som helst, så är den precis lika välkommen. Manifestet i sig påstår inte att den ena lösningen är bättre än den andra. Den påpekar bara att mångfalden behövs.

Politisk kan man knappast kalla den. Jo, ja, den vänder sig mot den sittande regeringen. Men det är ju trots allt den sittande regeringen som vill kommersialisera konst och kultur. Om det så hade varit KPML(r) som föreslagit ett kommersialiserande så hade Manifestet ändå skrivits. Poängen är att mångfalden skall stanna och (helst) utökas. Hur är, som sagt, lämnat öppet för diskussion. Personligen tycker jag att det är synd att inte fler uppfattat det, och ger förslag på lösningar (vilka som helst) i stället för att ge sig in i debatten med uppfattningen att Manifestet per definition stödjer vänstern.

Manifestet stödjer vänstern enbart om vänstern kan ge en bredare kulturbild. Som det är just nu vill Högern kommersialisera konst och kultur (vilket uppfattas som själva hotet, eftersom kommersialiserat utbud har en tendens att bli väldigt likriktad), och vänstern lösa det med bidrag. Därför vänder sig Manifestet mot högern. Inte just för att de är höger, utan för att de enligt de flesta anhängare är ett hot mot mångfalden.

Personligen ser jag bidragen som ett nödvändigt ont. Ungefär som relationen mellan en inflammation och dödlig cancer. Bidrag inflammation) är inte alls bra att grunda ett system på. Men kommersialiserandet (cancer) är ännu värre. Jag kan inte ge ett enda exempel där kommersialismen givit ett mer varierat utbud. Däremot kan jag nämna flera exempel där motsatden skett.

Jag vill generellt sett att ingen skall få bidrag för något alls vid något tillfälle. Men det förutsätter att saker fungerar. När de inte fungerar så är bidragen nödlösningen. Det är min stans både när det gäller kulturfrågan, och när det gäller arbetslöshet, hemlöshet, etc etc.

Om nu bidragen är dåliga, så föreslår jag ett bättre alternativ som man vet fungerar för att öka mångfalden. Kommersialismen i sig har här i stort sett förlorat all mark (i mitt tycke) genom diskussionerna på Marcus Birros blogg. Men det betyder inte att det inte finns andra förslag.

Ett som den stackars mannen på TV, i argument, föreslog var att slopa skatten på litteratur och konst. Det var ett intressant förslag, och jag vill gärna veta mer om hur resonemanget runt det fungerar.

Men ingenstans hittar jag någon mer information än “det skulle vara mycket bättre.” Det kanske det är, men det räcker inte för att jag skall köpa argumentet. Jag behöver veta varför det skulle fungera bättre.

Jag välkomnar dig, Grafström, att lägga fram en annan lösning, vilken som helst, och framför allt varför den lösningen ger en bredare kulturbild.

För det är det enda jag överhuvudtaget är intresserad av. Och jag tror fullt och fast att de allra flesta anhängare till Manifestet tycker likadant.

Kommentar av Purgatid december 7, 2006 @ 2:49 e m

Helt rätt!
Jag skulle vilja veta vad ni här tycker om sponsring av böcker. Musik har ju redan sin sponsring och den syns på skivomslagen och annat. Marcus pratade metaforiskt om en blinkande annons inne i böckerna, är det en framtid som människor är intresserade av? Att störas av reklaminslag i texten i böcker man läser? Den här frågan var aktuell en annan gång också men då handlade det om finansieringen av skolböcker att man i de böcker som var sponsrade skulle spränga in logotyper från de företag som sponsrade sagda bok.
Själv tycker jag att det låter som att spräcka själva litteraturen och även ge en utomstående sponsor möjligheten att reglera innehållet i boken. Ytterligare en möjlighet till censur med andra ord.
Kanske är jag paranoid, men jag vill gärna höra hur ni ställer er till det här. Skulle ni acceptera reklam i böckerna ni läser? Skulle ni lita mer eller mindre på texten (om det är en faktabok)?

Kommentar av Marcus Axelsson december 7, 2006 @ 3:03 e m

Jag har väldigt svårt att ta till mig “köpt” litteratur. Böcker som innehåller annonsering eller som jag redan betalat för med skatten och som finansierats av staten skulle jag tänka till en extra gång innan jag köpte. Det gäller alla annan kultur också. Inte bara böcker.

Kommentar av Martin Munthe december 7, 2006 @ 3:17 e m

Är det inte stor risk att man går från en selektionsjury, som du uttrycker det till en annan.
Man ser ju hur du själv leder in kulturen till att bli ett a-lag, som då är författarna och sedan ett b-lag samt ett c-lag, så som hantverkarna, som inte nämns alls.

Det är förmodat inte din mening, men nog kommer det väl alltid att finnas de som kommer i kläm, hur man än gör.

Kommentar av Fjäderlös Tvåfoting december 7, 2006 @ 6:02 e m

För att sprida manifestet vidare till de som inte upptäckt den ännu, till de utanför cyberrymden,
så har jag snott toppen på denna sida [bilden av alla människor] klistrat in den på ett vanligt worddokument och fyllt på med hela manifestet därinunder. Klart att skriva ut och skicka vidare, klistra upp och bomba sin närhet med.
Amatörmässigt? Javisst…
Men det är budskapet som är det viktiga.

Kommentar av Matti december 8, 2006 @ 8:19 f m

Som jag tror nämndes i tv så är det få företag som är intresserad av att sponsra en bok som endast läses av ett fåtal. Storsäljande författare däremot har säkert lätt att få intresserade sponsorer.
Martin Munthe: Är det för tillfället några svenska nutida författare som du undviker att läsa på grund av att de får/fått stöd ifrån staten, som du annars hade läst ? Några namn ?

Kommentar av MJ december 8, 2006 @ 9:08 f m

Det är fan otroligt hur nån fortfarande kan tro att jag gör det här för att “synas.” jag syns tillräckligt ändå…Vi (jag till liten del, Marcus A till stor del) har också sett till att den här sidan öppnats, just för att frikoppla manifestet från mig som person. Jag skrev manifestet.Nu lever det sitt eget liv.
Manifestet är självklart i grunden opolitiskt. I den mån man kan vara det. Jag tror många människor skulle bli förvånade om de visste om exempelvis mina åsikter i en del frågor.

Kommentar av Marcus Birro december 8, 2006 @ 9:35 f m

MJ: Nej jag kommer inte att ge exempel på namn. När det gäller bidragskulturen så handlar ingenting om individuella val eller namn. Vi är alla offer för vårt eget val att göra kulturen till någonting som måste få stöd för att överleva. Jag unviker bara att stödja kultur som har den synen på sig själv. Så långt det går (jag måste ju betala för den vare sig jag vill eller inte). Därmed inte sagt att jag inte tar del av en hel del bidragskultur. Men det blir mest inom mitt eget fack. Film, teater och foto. Nästan alltid saknas modet att vara annorlunda och att försöka sig på annorlunda och utmanande vägar. Det känns som att det är väldigt ont om stora sinnen i vårt land just nu. Som vill utveckla och förändra världen. De få jag kan komma på är inte verksamma inom kulturen. Det är synd eftersom just kulturen är det starkaste verktyget vi människor har. Rangordnat långt ovanför rådande samhällsordning.

Kommentar av Martin Munthe december 8, 2006 @ 10:40 f m

Matti,
bra initiativ!

Kommentar av Marcus Axelsson december 8, 2006 @ 1:07 e m

Där håller jag med dig Munthe, men jag ser det på något vis från det andra hållet, där saker produceras för att generera pengar i stället för att representera unicitet. TV är såklart det bästa exemplet jag har. Både TV3, TV4, Kanal5 och Kanal6 upplever jag att de har ungefär samma utbud. Realityshower, sit coms, polisserier, dokusåpor, nyheter, talkshows och dramaserier. Jag ser ingen unicitet, vilket är skälet till att min TV förblir oanvänd.

Och jag kan, precis som du, dra samma parallell till film. Det var väldigt längesedan jag såg något som var unikt och stort och tankeväckande. Enda sättet jag kan ta mig bort från mönstret dikterat av Hollywood är genom att leta mig till små kortfilmer. Ofta är dessa filmer gjords med utrustning som inte är så bra som filmen skulle behövts, och satta under en tidspress som garanterat inte kommer resultera i bättre kvalité.

Jag har reagerat så väldigt starkt på Manifestets budskap, just för att denna tendens är något jag sett smugit sig in i nästan varenda sak. TV, musik, och nu litteraturen. Inte allt på en gång, men lite i taget har saker förvandlats från något som gör att jag tänker till, till något som gör att jag ill isolera mig.

Jag tror vi är oroade för samma sak.
Allihop.
Till och med du, Munthe.

Kommentar av Purgatid december 8, 2006 @ 8:06 e m

Jag är allians-sympatisör. Så var det sagt. Jag är även “frihetlig konservativ”; vill inte längre kalla mig liberal — det är ju som kommunist fast tvärtom, vilket innebär en viss – nej en enorm – blind tro.

Nåväl, jag är för att saker analyseras på sina egna meriter.

Liberala politiker försvarar inte 100 miljoner i kulturstöd. En bok om någon världsberömd svensk diktare skriven med en kreativitet och aktualitet utöver det vanliga, men i lä för denaktuella dagsnoteringen på det “intressanta”, d v s marknadsmässiga samlingsvolymer på lite äldre namnkunniga ditare och temat kärlek eller erotik samt med snygga omslag. En underbar musikpoet som i sin genialitet i övrigt saknar konsten att marknadsföra sig.

Våra universitet och högskolor har litteraturkurser, vissa smalare konstutbildningar statskunskapskurser. De som utbildar sig i den sista kategorin får ofta ett garantistöd i det politiska värvet, där de kan säga nej till de förras önskemål om några garantistöd. Ska du skriva så får du hoppas på privata mecenater. I ett litet land med ett litet språk, hur lätt är det? Är det alls intressant att bevara traditioner, tankestrukturer och konkreta konstnärliga uttryck som samtidigt är varje tilds avtryck av en filosofisk kritisk udd mot samtidens tankeströmmar, smahälle eller vad det vara må.

Ska vi sluta att subvensionera politikerskrået? Är det inte den konsekventa följden av tanken att all kultur ska bära sig till den grad det för dagen aktuella lättsmälta konsumtionsmönstret kan hålla den upprätt? Samlingsvolymer med utnött poesi och Annika Bengtsson i platt skildring samt fart och fläkt genom ointelligenta plattityder. Det är den kultur som kommer att bära vår civilisation in i framtiden och där efterlämna …ingenting.

Statskunskapskurserna ger politikerbroilers som går på hyggliga löner i politikens korridorer och producerar ton av fadda utredningar och rapporter där beslutande ofta statskunskapsutbildade politiker — även alldeles för många i de politiska församlingarna — ändå viste hur de skulle besluta. Varför avveklas inte statsvetarstödet? Därför att det stödet utges av dem som mottar det? Därför att de som utger det stödet uppskattar att kunskaper om det ena fadda ämnet efter det andra medieras genom tonvis av rapporter?

Och tradition, kultur, rösterna som ropar i nuet och — om de får leva — kommer att klinga i framtidens resonansbotten av nedsjunkna kollektiva insikter om att det då sagda ordet var insiktsfull sanning, ståendes på summan av tidigare andliga och kulturella insikter, de behöver vi inte längre? Nej, det är klart. Det kan ju vara lite lättare att satsa på statsvetenskap och rationalitet och utrdningar ini minsta perifiera ämne för att garantera det optimala samhället. I det politiska intresset optimala samhället. I det andliga perspektivet hyperrationella döda samhället.

Jag ställde här politikerna verbalt mot den vägg de ställer de till en kontinuerlig kultur bidragande genierna. Nu kan iofs knappast beroendet av politikerna gagna samtidskritisk kultur, men hyra och lite mat för de som inom sina fakulteter visat att de är något men inte kommit (eller aldrig kommer att komma) upp i Annika Bengtssons lättköpta plattityd-miljoner är ju att mediera mening. Kommer man i framtiden att låta begrava sig i McDonalds-frigolit till senaste Disney-hiten, frågan är om vi då inte retarderat till apstadiet? Frågan är om vårt samhälle då längre kan bestå?

Konservatismen säger, på goda grunder, att något försvar måste man ha för att klara sig mot inkräktare – att avskräcka dem från att ens försöka ta över. Skulle god kultur genom vanvård försvinna — t ex att biblioteksstöden ersattes av att privata aktörer som brände olönsamma arkiv, eller att det försvann stöd till kulturell produktion i tung kulturtradition som är andligt meningsbärande och “kulturtraderande” — då skulle vi inte kunna mobilisera med hjälp av de djupare värden som finns, eftersom vi inte skulle ha ord för dem.

Hallå liberaler! Nähä? Ni är blint troende på rationalitet och proceduriell ickesubvension… av icke-statsvetare alltså. Anade det.

Kommentar av M A december 8, 2006 @ 10:27 e m

Förresten. Att ställa politikerna själva mot väggen är nog ingen smart strategi om man är hungrig och kämpar för att få kulturstöd (men jag är heller inte förtjänt av eller förväntar mig något kulturstöd).

Vi har f ö haft ett och annat geni som dött fattigt. Kulturstödet kan naturligtvis bedömas på meriter och efter behov. Och så borde ju även politiska utredare och politiker bedömas. Varför har den politiska sektorn aldrig krympt? Varför är den politiska skenrationaliteten (statsvetares mängd av utredningar och många politiker) samt den verkliga rationaliteten — nämligen det lättsmält lättviktiga lättsålda — liberala mantran? Jo, för att liberalismen är en blind proceduriell tro som ger absolut (absolut=bevisligen religiös?) rättvisa och naturligtvis politisk frälsning. Som ett avlatsbrev? Nej, troligen mera som en tro på att ens egna intresse gynnas optimalt av att inga gemensamma intressen gynnas av staten… borsett från NATO-medlemskap och att starkt försvar…

Missförstå mig inte. Jag är för ett starkt försvar. Men även för en stark kultur i form av på djupet grundade insikter samt andlig medvetenhet.

Kommentar av M A december 8, 2006 @ 10:44 e m

M A
Jag älskar dig.

Kommentar av Purgatid december 8, 2006 @ 11:10 e m

Kom förresten på att 100 miljoner i kulturstöd är max 100 Lars Danielsson-avgångsvederlagslöner under ett år (inkl sociala avgifter) eller en 26000-del av BNP (eller 13000-del av skatterna; 5-10 spänn per löntagare). Vilket offer!

Kommentar av M A december 8, 2006 @ 11:14 e m

När jag läser ditt inlägg, M A, kan jag bara tänka att jag har lite svårt för retorik som bygger på att peka på andra fel för att visa att det finns fel på andra håll så varför bry oss om det första felet? Två fel går inte ett rätt. Minska den politiska sektorn? Absolut! Det med.

Jag anser precis som Marcus Birro att kultur räddar liv. Därför tycker jag att det är en dålig idé att låta denna enorma sektor diktera villkoren för den. Det är en dålig idé att låta en demokrati diktera villkoren för kulturen eftersom kultur handlar om vårt inre och är en högst individuell upplevelse.

Och precis som många av manifestets förespråkare föreslår att en sänkning av stöden skulle utarma kulturen ytterligare så anser jag att en ökning bara ytterligare marginaliserar vår kultur. Allt handlar om synen på oss själva och vår kultur. Många människor i det här landet kan inte ens i sin fantasi se sig själva existera utan bidrag. Det är fruktansvärt tragiskt.

Kommentar av Martin Munthe december 9, 2006 @ 5:00 e m

För manisfestets skull, och med all repekt för M.B: Ta bort alla namn överhuvud taget. Ta bort Birro stjärnan och alla Birro-referenser.
Birro-namnet är lika uttjatat (eller uttjänt) i samhällsfrågor som Sting var i regnskogsdebatten under 80 talet. Folk filtrerar bort när de ser det automatiskt. Intelligens till trots.
De var arga göteborgare i tv-rutan under ett långt tag och priset är just det. Stingfiltret.
Förlåt för att jag säger det.

Annars allt mycket bra. Fortsätt debatten, putsa dokumenten, nu sträcker vi oss efter den skarpa ammunitionen.

Kopmmersialismens väg är dumhetens. Minsta motståndets lag är dess lag.

Mångfalden ledde till enfald.

Vad annonsörerna behöver veta är inte längre vad som är rätt med produkterna de säljer, de behöver veta vad som är fel på dem de säljer dem till. Detta har gjort så att balansen i utgifterna för affärsvärlden skiftat från av produkt-forskning till marknads-forskning.

Marknadens marknad är inte längre att skapa och sälja bra värdefulla produkter utan att sälja självbilder, normer och värderingar som skall få konsumenten att köpa produkten. Marknadens marknad har blivit pseudo-terapi; konsumenten en patient som skall botas från sina våndor.
Säger Neil Postman.

I delar av afrika skär de bort delar av sina flickors kön. Men vi är än värre, vi manipulerar deras sinnen tills de hatar sina kroppar och bantar sig till döds.
Allt i kommersialismens namn, banta nu, blond nu, så gör du för att locka på just honom. Bli attraktiv. Sminka dig för din egen skull.

Nationalteatern skrev att vi låser in våra egna barn, ja det gör vi. Men vi äter dem också.

Chris

Kommentar av C.S december 15, 2006 @ 5:31 e m

Det här är ju behjärtansvärt – och missförstå mig inte nu, jag är absolut en förespråkare av ett bättre kulturutbud – men låt oss inte bedra oss själva. Det du skrivit Marcus är ju inget manifest. Jag väntade hela läsningen igenom på själva poängen, på själva uppmaningen, på det som ska manifesteras! Vad är det du hoppas på att man ska hålla med om som inte redan är allmängods? Att uttrycka sitt missnöje utgör inget manifest, det kallas jeremiad. Jag skulle vilja be Marcus, eller vem det nu är som tar ansvar för detta “manifest”, att författa en tydlig och konkret plan för vad som ska åstadkommas. Därefter kan jag ta ställning till om jag tycker det låter klokt.

Vänligen,
G.S.

Kommentar av Gabriel Sandberg december 28, 2006 @ 5:04 e m

Jag har ett motförslag till manifestets krav om ökade statliga kulturbidrag.

Vi tar det i egna händer. Alla vi som vill ha en kulturell mångfald köper mer kultur än den som vi personligen kommer konsumera. På detta sätt blir det inte bara den breda kulturen som överlever. Vi måste köpa allt, även om vi tycker det är skit, bara för att skapa bredd och ge existens.

Då kan ingen klaga, vi som vill ha kulturell mångfald betalar för detta själva och behöver inte ligga till last för de som är ointresserade. Perfekt och modernt liberalt.

Jag tar mitt ansvar och börjar handla redan i dag. Äntligen händer något i stället för allt prat och tjafs om bidrag och allmosor.

Kommentar av jonas januari 24, 2007 @ 7:41 e m

Jag förstår inte vad som är fel med att låta marknaden styra kulturen.

Vill folket bara ha Big Brother, deckare och Aftonbladet så låt dom bestämma det själva.

Vi kan inte vara en lite elit, just det elit, som tror att vi vet bättre än folket (marknaden representerar faktiskt folkets gemensamma vilja). Det känns som kultursnobberi. Folket vet bäst vad dom vill. Vi skall inte bestämma över andra och kräva att de skall betala för vårat kulturfrosseri.

Vi som vill ha kulturell mångfald får betala för detta själva såsom jag skrev ovan.

Fan, jag tycker detta är jävla översitteri och snobberi likt någon jävla diktator som bestämmer vad folket skall erbjudas.

Ut och handla kultur i alla former så bidrar vi till en kulturell mångfald.

Kommentar av jonas januari 24, 2007 @ 8:40 e m

Innan man går ut med ett manifest måste man ju ialla fall kunna svara på några banala frågor.

1. Varför skall det finnas en kulturell mångfald?
A) Är det ett helt egoistiskt behov? Jag gillar att kunna välja bland olika former av kultur.
B) Det är för det allmänas bästa. Eftersom folket bara köper lättsmält och likriktad kultur så måste vi, eliten, bestämma över de andra.

2. Vem skall betala för kulturen?
A) Det är jag som har behovet av kulturell mångfald men jag vill inte betala. Andra måste betala för annars kommer inte kulturen överleva och jag får inte mitt egoistiska behov uppfyllt.
B) Det är för det allmänas bästa, så klart att staten skall betala. Vi är ju en kulturell elit, och vi vet att kulturen måste finnas även om alla andra inte förstår detta.

Min åsikt är att vanliga männsikor inte vill ha kulturell mångfald. Hade de velat det hade kulturen kunnat “bära sig själv” eftersom folk hade betalat. Vill man trots det ha kulturell mångfald, som alla som signerat manifestet, så får man betala för sig. Man kan inte tro att andra skall betala för sitt egoistiska nöje eller att man kan sätta sig över folket och bestämma hur man skall använda deras pengar.

Slusatsen är att manifestet antingen är totalt egoistiskt där man vill ha men inte betala, eller att man som kulturell elit tror sig veta bättre än andra människor.

Det är helt ok att ha dessa åsikter. Även om dom inte är direkt solidariska. Men sluta hyckla, stå då för dessa åsikter när ni skriver manifestet.

Peace

Kommentar av Jonas januari 25, 2007 @ 9:31 f m

I manifestets uppräkning olika kulturföreteelser så saknas några genres somockså räknas till kultur. Om ni gav fan i att kopiera och klistra in den där “räckan” med poesi, rockklubbar, bibl osv. så ovar jag att ni kommer ha min egen och tusentals fler underskrifter i Manifestet. För att förklara vad jag menar extra tydligt allegoriserar jag med tesen; Antingen så tackar man hela crewet med alla namn, eller så tackar man “gruppen” en gång. Fan va svårt det blev med den här liknelsen! Ni har gång på gång utelämnat stora grupper kulturarbetare såsom dansare, klassiska musiker, estradörer som inte är poeter eller rockartister, och många fler!
Kom igen nu och lyssna på en gräsrot som har jobbat i musikbranchen i 20år, bla som valthornist i Norrköpings symfoniork.(4år) och turnerat med band som Soundtrack of our lives, skrivit både punkmusik, och klassisk filmmusik. Jag om nån vet hur djävla väl ert manifest behövs, men jag känner inte för att skriva under något som inte vid uppräkningar av genres nämner ovan nämnda brancher!

Kommentar av Johan Ahlin januari 25, 2007 @ 8:52 e m

I took another 6 months to start. Htmlthe domestic discussion c8wc list. As she spoke she could be. Junior, didn’t know what c8w5 to remain.

Kommentar av hzikegec mars 26, 2007 @ 1:13 f m

“All god kultur kommer alltid underifrån”
…Men den finansieras uppifrån.
Den aristokratiska kulturen i Sverige, som är för god för att säljas, försöker tappert att hävda sin gudomliga rätt att finnas, trots att det folkliga stödet är genomruttet. Det finns givetvis problem med en privatiserad kultur, men en statlig kultur har sannolikt medelsvensson inte mycket mer makt över…

Kommentar av Axelus maj 31, 2007 @ 7:00 f m