Kulturmanifestet

Marcus Axelsson heter mannen bakom den här sidan.
Jag ville bara hälsa Er välkomna hit.
Välkomna hit…

Mvh Marcus Birro

Vi när en oro att kulturens mångfald kommer begränsas eller på sikt försvinna helt om all kultur alltid i alla lägen ska tvingas bära sina egna kostnader. Vi vänder oss emot en utveckling där allting ska definieras efter hur mycket pengar det drar in. Kultur borde få vara en fredad zon. Det har vi råd med. Kultur är för viktigt för att helt överlämnas åt marknadens villkor. Kulturen har sina egna villkor. Vilket pris sätter man på tröst, igenkänning, tolerans och självspegling?
Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag, när landets största kulturella flaggskepp (åtminstone i sina egna ögon) likställer författares rättmätiga projektansökningar med”tiggarbrev” och målar i föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat.
Det andliga klimatet i Sverige är under all kritik. Vi är på väg att roa oss till döds. Det är minsta motståndets lag som gäller. I sådana tider är det viktigare än någonsin att slå vakt om den kulturella välfärden. Vi vill värna om den kulturella mångfalden. Vi vill kunna välja själva mellan tiotusen olika former av kultur och inte bara vara hänvisade till den sorten som generar pengar.

Med den nya regeringen vid rodret oroas vi över att det endast kommer bli den bärande kulturen som kommer att ha existensberättigande. Och vad är bärande litteratur? Är alla böcker som inte tjänar ihop till sina egna kostnader inte lika mycket värda? Är det dit vi vill?

Vi kommer få en ny form av selektionsjury (det är också populärt just nu) som sållar ut all icke bärande kultur, all barnteater, alla böcker som inte handlar om mord, småbarn eller balla caffè lattesörplande södermalmsmorsor, all konst, all poesi, alla långa kärleksromaner, alla samhällskritik, all fri teater, alla mindre rockklubbar, alla ungdomsarrangemang. Men all god kultur kommer alltid underifrån. Men för att få chansen att gro krävs möjligheter, och pengar.
Kultur är också allt det man inte visste att man behövde. Kultur är att bli totalt överrumplad av känslor man inte visste att man hade inom sig. Vi har råd att låta kulturen få kosta.
Manifestet finns som ett svar på en oro över att pengarna styr allting i den här världen, att det på allvar diskuteras att ta betalt för att låna böcker. Risken är uppenbar att all kultur som inte bär sig själv, som poesi, fri teater, ungdomsarrangemang, konst, de flesta romaner, bibliotek, mindre rocklubbar, festivaler,och mycket mer på sikt försvinner. Detta är fakta. Allt detta är hotat i grunden. Manifestet skrevs för att försöka hindra en sån utveckling eftersom Sverige 2006 mer än någonsin behöver en kraftansamling mot förytligandet av samhället och kulturen.
Detta är inte ett upprop i finkulturens namn. Manifestets författare, om någon, är en garant för det. Vi gör ingen uppdelning i fin och fulkultur. För oss finns bara kultur.
Allt har sin rättmätiga plats på det kulturella smörgåsbordet.
Det är kulturen i alla dessa former som tröstar oss, som definierar oss som människor, som låter oss växa och låter oss få vara ömkliga. Vi vill ha allt det. Det får kosta. Vi väljer att låta det kosta. Det är hotat nu. Därför finns manifestet.

Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. Kultur är allt från Marcel Proust, via tysk industri goth, till Stephen King. Och allt där emellan, innan och efter det. Vi vill ha allt det. Vi vill ha ett kulturellt smörgåsbord med massor av att välja emellan.

Mångfald är ett annat ord för kultur. Vi vill inte att det andliga livet ska begränsa sig till sånt som säljer, som bär sig själv. Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas.
Översatt till människor blir synen på tärande och icke tärande, existensberättigande eller inte, väldigt obehaglig. En människa som inte bär sig själv, låter vi henne ligga?

När SVT för en tid sedan ville “föryngra” sina kanaler fick de ta emot den största mängden protestbrev någonsin av just ungdomar som inte ville bli behandlade som sämre vetande männsikor, som inte vill ha fler dokusåpor till priset av att dokumentärer och nyheter försvinner.

Det är bra. Det ger hopp. Det är makten, inte folket, som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.
Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. Det är den icke-bärande kulturen (tidigare benämd den alternativa) som kan förändra folks tankar, stärka hjärtats skydd, skänka tröst och lindring.

All den så kallat alternativa kulturen, den som lever och frodas ute i landet, utanför tullarna räddar liv. Låt den få göra det. Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Låt kulturen få bli ett av få fredade zoner. Vi behöver en sådan fredad zon. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill. Vi sträcker ut en hand. Ni är alla välkomna in. Vi slår vakt om den kulturella välfärden.